En gång i tiden tänktes ett tredje användningsområde ut: Som undermedel mot lite av varje, i synnerhet cancer. Uppfinnaren var en viss Elis Sandberg (1910-1989), veterinär i småländska Aneby. Han hade redan före kriget börjat studera thymuskörteln. Kanske dess effekt på immunsystemet kunde överföras på andra än den individ som den råkade sitta på? Han kokade ihop ett extrakt på kalvbräss som han kallade THX, som i "thymusextrakt", och lanserade det 1952. Resten är alternativmedicinsk historia.
Pressen slog upp påståendena stort. Rent revolutionerande skulle den nya THX-metoden vara, enligt uppgift; "svensk forskare anser sig ha funnit nytt medel mot kräfta" är i sig fullt korrekt och långt bättre än mången tidigare liksom senare clickbait-rubrik, men inbjuder till övertolkningar.
Riktigt stor uppmärksamhet i media fick medlet först 1959, ironiskt nog sedan det förklarats värdelöst. Institutet för klinisk thymusforskning öppnade i Aneby 1962, senare tillkom en mindre klinik i Mjölby. Folk vallfärdade dit i skaror - enligt uppgift ska Sandberg ha samlat på sig 150 000 journaler vilket låter synnerligen intensivt för de 38 år institutet var i drift. En anledning till fokuseringen på i synnerhet Aneby var att THX ska ha varit såpass känsligt att det inte tålde transport utan fick injiceras på plats. Och apropå injicering så fann socialstyrelsen att preparatet som det tillverkades var värre än värdelöst:
Expertgruppens rapport föranledde socialstyrelsen att under förra året hos riksåklagaren anmäla dr Sandberg för olovlig läkemedelstillverkning. Sedan det därefter framkommit uppgifter om att patienter införts till lasarettet i Motala och regionsjukhuset i Linköping med kraftiga infektioner efter THX-behandling har riksåklagaren uppdragit åt länsåklagaren i Jönköpings län att verkställa ny förundersökning.
Med anledning av uppgifterna om infektioner efter THX-behandling inspekterade socialstyrelsen i december 1975 Institutet för klinisk thymusforskning i Aneby och THX-kliniken i Mjölby. I protokoll över inspektionen i Aneby konstaterades allvarliga brister från hygienisk synpunkt vid tillverkningen av THX. Enligt protokollet bedrevs tillverkningen på ett helt oacceptabelt sätt. Vid inspektionen av THX-kliniken i Mjölby togs prov som efter undersökning på statens bakteriologiska laboratorium visade sig vara osterilt.- Socialminister Sven Aspling (S) talar i riksdagen den 22 januari 1976
THX-debatten rasade i många år. Den var en av de största kvack-historierna detta land sett, kanske den största, och kan omöjligt sammanfattas i en kort bloggpost som denna. Men scenariot känns igen så väl, så väl: De troende såg en ensam hjälte som kämpade för folkhälsan, mot ett bakåtsträvande, revirpinkande etablissemang helt ointresserat av folks väl och ve; andra såg ännu en tok och/eller bedragare, som krängde ett värdelöst preparat till folk i behov av verklig vård.
Ett påstående som alltid återkommer i sammanhanget är att Sandberg tog lite betalt eller inte alls, och istället litade på frivilliga gåvor. Även om det är sant så spelar det ingen större roll; att tjäna pengar på värdelös vård är ett mindre problem än att ge den värdelösa vården till att börja med.
Bland de namnkunniga tillskyndarna märks, kanske något oväntat, Åke Ohlmarks, mest känd för den första svenska översättningen av Sagan om Ringen. Han skrev inte mindre än tre böcker om undermedlet: En bok om THX. Patienter och läkare berättar (1971), THX och makthavarna (1972) och Rexed [Bror R., generaldirektör för Socialstyrelsen] och THX – en vitbok för åren 1972–1976 (1976).
THX-kliniken gick i konkurs år 2000.
Bevan Berthelsen: THX-doktorn Elis Sandberg. Mannen som aldrig gav upp, 18 oktober 2016
Wikipedia: Elis Sandberg
1 kommentar:
Jag vet inte om det egentligen är så förvånande, det där med Ohlmarks. Han skrev förvisso rätt underhållande, på sitt sätt, men hans förhållande till fakta var minst sagt komplicerat. Ta bara den sagolika blandningen av myt och historia i Stamträd över Europas furstehus. Eller översättningen av Sagan om ringen, som du själv nämner, som dels är stilistiskt så långt från originalet att det ibland är svårt att se den som samma bok, och dels är behäftad med så många rena översättningsfel att man börjar ifrågasätta översättarens engelskkunskaper. Eller kanske märkligast av allt, hans förvirrade och paranoida förhållande till J.R.R. Tolkien (som bland alla sina språk hankade sig fram tillräckligt på svenska för att kunna påpeka somliga av bristerna i översättningen) och hans familj och fans, förevigat i boken Tolkien och den svarta magin.
Skicka en kommentar